Idag kom vi fram till att min pojkvän kommer vara borta två och en halv vecka till. Det kändes sådär uppmuntrande. Jag vet ju om hur länge han ska vara borta men jag har märkt att det går lättare om jag bara låter tiden gå och inte håller på att räkna fram och tillbaka. Jag vill ju bara att han ska komma hem så vi kan sätta igång att lalla med julpynt och baka lussebullar. Inte bara för det naturligtvis, jag saknar även hans sällskap... Meeen jag får väl låtsas att det är dig jag kramar tills du faktiskt är här.