Min man är en sjöman. Inte en sjöman som i manlig version av sjöjungfru (vilket hade varit ballt), utan en sådan som jobbar på havet. En sådan som använder ord som babord, styrbord, ankar och däck. Lots, sludge och ballast, vissa ord av mig kända sedan tidigare och andra (de flesta) för mig helt okända. Ja, men min man är en sjöman. Att jobba där han jobbar är inget 9-5 jobb, nej, nej. Att vara sjöman betyder att man åker ut och bor på en båt en månad eller mer. Man jobbar i skift och ofta utan varken telefonkontakt eller internet. Jag var inte beredd på att bli kär. Jag bara blev det. Att vara tillsammans med någon som är borta kräver mycket av en. Mycket mer än vad man kan tro. Enbart någon som själv är tillsammans med någon som är borta mycket i långa perioder vet vad som krävs av en. Det är ofantligt mycket jobbigare än vad man kan tänka sig och väldigt uppslitande. Ibland stannar man till och undrar hur tusan man hamnade här, du är i en relation fast ändå ensammast i världen, sen får man ett telefonsamtal, ett sms eller ett mail och helt plötsligt kommer man på varför igen, varför man är där man är. Det är svårt att förklara hur det känns varje gång han åker och vad det är man gör för att hålla sig sysselsatt under tiden han inte är här. Låter det patetiskt? Det kanske är så men i sådana fall är jag det. Visst finns det vänner, familj och andra som tar ens uppmärksamhet under dagarna, men det är inte dagarna som är värst, det är kvällarna. Jag skulle vilja träffa den kvinnan/mannen som är borta från sin partner varannan månad och tycker det är det bästa som finns. Om jag får det skulle jag fråga hur tusan man gör. Hur gör man för att inte tänka och bara köra som en duracellkanin tills han kommer hem igen? När någon bestämmer sig för att stänga av en kan man sätta på alla känslor igen och leva som vanligt. Att bli kär är ingenting du kan planera, lika lite som du kan planera livet. För när du har kommit till ro med att ditt liv är som det är och allt lunkar på som vanligt kastar det sig framför dig som en självmordsbenägen tonåring. Pang, så bara händer det, du var för långsam över den där tråkiga jävla rälsen och tåget hann ifatt dig.
Så var det när jag träffade min alldeles egna sjöman, ett jobbigt år avslutades alldeles underbart och det nya började på samma sätt. Jag ångrar ingenting, jag ångrar inte det där första handslaget eller att jag tackade ja till att komma hem till honom, jag ångrar inte första bråket och jag ångrar inte att jag bestämde mig för att vänta. Den där jobbiga känslan när han åker, den som sitter kvar hela tiden när han inte är här, den ersätts ganska snart av ett pirr i magen. När jag är på väg hem, eller väntar på jobbet, när jag känner mig som ett barn på julafton igen och jag vet att det bara är några timmar kvar tills jag får se honom igen, då är allt värt det. För när jag står där och tittar på honom så vet jag att det är så här det ska vara, att det är det här som är rätt. Att det var så här som det alltid skulle varit, ända från början. Så om du träffar på en sjöman någon gång, ge det en chans eller två, om det krävs ge det hundra chanser, för att det kommer vara värt det.
hej! Jag har en pojkvän som snart är utbildad "sjöman", vi har varit tillsammans i ett halvt år men var vänner i ett år innan vi blev tillsammans. Han är just nu på den första praktiken sedan vi blev tillsammans och han kommer att vara borta i 10 veckor och har just nu varit borta i 3. Jag förstår helt vad du menar med att leva ett duracelliv, man vill fylla alla luckor där man tidigare umgicks med honom och man vill fylla alla tomrum, för börjar man tänka så tänker man på honom och då börjar man reflektera och kanske tvivla över förhållandet osv... Men hur ser det ut för dej idag, är ni fortfarande ett par? Om ni är det,hur länge har ni varit ett par?
SvaraRaderaHej! För att besvara din fråga så är vi i allra högsta grad tillsammans fortfarande :-) I höst så blir vi dessutom man och fru efter två år som ett par. Jag förstår att du tycker att det är jobbigt, speciellt om han ska vara borta så länge i ett svep. Det blir en utmaning för er och jag hoppas att ni blir starkare som ett par av att vara borta så länge från varandra. Trösta dig med att det blir bättre, för det blir det. Jag har lärt mig att hantera saknaden bättre och för varje gång han åker ut blir det lättare, inte för att kärleken blir svagare utan för att vi blir starkare och starkare i vår relation. Jag har aldrig varit så säker på någon som min sambo och jag hoppas att även du får uppleva det. Allt gott till dig Anna! Kämpa på. :-)
SvaraRaderahej igen! Jag har trodde jag hade skrivit här, men min kommentar verkar ej ha laddats upp:/ Jag håller med dig om att kärleken och relationen blir starkare och tryggare med åren, men jag vet faktiskt inte om jag håller med om att det blir lättare med åren. Nog har jag lärt mig att hantera att han är borta och mitt hjärta har fått lära sig att acceptera det, men jag tycker nästan att det är tuffare för att man vet hur bra man har det den tiden man är tillsammans och man ser par runt i kring en uppleva det vare dag. Då kan det hugga lite i ens hjärta att veta att man själv bara får uppleva det på en bestämd och planerad tid som man själv inte alls kan påverka. Hur ser ditt liv ut idag, är du fortfarande sjömansgräsänka eller har han blivit landkrabba?:) Själv firar jag och min sjöman 4 år. 4 år med äventyr, prövningar och kärlek, men jag kunde inte vara lyckligare med någon annan än honom:)
SvaraRadera