min svarta skugga har en pinne

Jag ligger i sängen, lägenheten är släckt förutom min sänglampa som är på, det enda ljud som hörs är hundens nöjda suckar från soffan och när jag vänder blad i min bok. När ögonen blir för trötta och min hand sträcker sig efter strömbrytaren börjar det där ljudet. Det där ljudet jag fruktar att höra vid den här tiden på dygnet. Som en väsande orm kommer det närmare och närmare och jag känner hur kroppen spänns. Jag ligger blixtstilla. Om jag spelar död kanske det försvinner. Helt plötsligt är sängen invaderad, jag hinner inte inte ens reagera, min svarta skugga har hoppat upp i sängen med en duns. Med sina stora runda ögon tittar hon på mig, ögon som inte längre ser på mig med sin vanliga gula färg, utan ögon som har förvandlats till två stora svarta bottenlösa sjöar. Hon håller fast mig med blicken, stirrar på mig som ingen annan stirrat på mig förut. Alla som någon gång haft en katt eller spenderat lite mer tid med en katt vet, att det inte finns någon annan varelse som kan stirra ut en som en katt kan. Min blick dras till det som hon har i munnen, den där förbannade plastpinnen men mjuka gröna fjädrar i ena änden. Favoriten hon fick av min mamma i julklapp. När jag inte reagerar som hon vill börjar hon klaga, djupa , korta, förtvivlade jamanden och jag tänker att det är så här det måste kännas att ha barn. Det hugger till i mitt katthjärta och tillslut ger jag upp. Jag sträcker mig efter pinnen och jakten kan börja. Hon flyger efter leksaken som att hon aldrig gjort något annat i sitt liv, som att hon var född till att bara jaga plastpinnar med gröna fjädrar på. Efter ett tag får pinnen infinna sig i det öde vi skapat åt den, efter varje lek måste den dö. Det måste sluta som det alltid gör. Min svarta skugga tittar återigen på mig, denna gång med sina gula ögon och vi somnar lyckliga tillsammans, jag på kudden, hon på min mage, till ett brummande som bara kattmänniskor kan älska.