Skrivövning Gestaltning
1
Solen gjorde ett sista försök att tränga igenom
det tjocka molntäcket som samlats på himlen innan den gav upp. Hon såg ut över
havet med kisande ögon, det var lika grått som himlen. Vågorna rullade sakta in
mot den runda skärgårdsklippan hon stod på och med vågorna följde dofter av
salt och tång. Vinden fick tag i hennes hår och bet i hennes kinder, vårjackan
var lite för tunn. Hon slöt sjalen lite
tätare runt halsen för att få skydd mot kylan men ändå vägrade hon gå därifrån.
Den blommiga sjalen som hon köpt i ett varmare land förra sommaren. Hon huttrade
och slog armarna om kroppen. Bakom henne växte gran och ljung och hon njöt av
ljudet som vinden fick de torra grenarna att sjunga. Dom ropade efter regnet
som snart var här. Hon tänkte på hur hennes mamma alltid hade köpt ljung och
satt i kruka och hur fin den var när den blommade. Fiskmåsarna cirkulerade
ovanför hennes huvud och skrattade. Hon blundade medans hon log och försökte
insupa allt på en gång, kylan, havet, tången, den vackra ljungen, minnet av
hennes mamma. Dropparna föll glest mot hennes näsa, slog mot hennes panna, små
kalla droppar som var förvånansvärt mjuka. Det började rinna längs hennes
kinder. Nu var regnet här. Hon tog ett djupt andetag och njöt av fukten mot sin
torra hud. En skugga föll över hennes ansikte och hon kunde inte längre känna
regnet men hon hörde det ovanför sitt huvud. Det smällde mot något hårt. Hon
öppnade ögonen långsamt då något varmt slöt sig kring hennes kropp och höll
fast henne. Höll om henne. Hon vände sig om och drog in doften från den varma
huden hennes kalla näsa mötte. Hon blundade igen och log.
Gestaltning
2
Mobiltelefonen kändes kall i hennes hand. Den
hade inte ringt på hela dagen. Med en suck lade hon ned den på bordet framför
sig igen. Hon reste sig upp ur köksstolen och gick fram till kylskåpet, det
gapade tomt på sånär ett mjölkpaket och en halv paprika. Mjölken var till
kaffet hon inte kunde starta dagen utan och paprikan hade fått vara hennes
frukost. Hon hade inte kunnat gå och handla idag. I stort sett hade hon inte
gjort något alls utom att stirra på telefonen. Den där tysta lilla lådan som
vägrade ringa. Kylskåpsdörren slog igen och hon vände sig om för att sätta sig
på stolen och stirra på den svarta skärmen. Ibland tryckte hon på knappen på
sidan för att vara säker på att hon missat något samtal och ibland for hon med
fingret och tryckte fram de senaste samtalen men hon tryckte aldrig på den
gröna knappen som frestade henne så mycket. När hon lyfte blicken och såg ut
genom fönstret möttes hon av en blå himmel och sol. Nakna förhoppningsfulla
äppelgrenar svajade lätt i vårvinden och hon hörde grannbarnen som var ute och
lekte. Dom skrattade och tjoade tillsammans. Väggklockan bakom henne tickade
stadigt på, klockan som de två hade köpt tillsammans, hon och hennes man.
Klockan hade följt med deras flytt från den trånga lägenheten inne i stan, den
gick så bra ihop med de turkosa väggarna och de vita skåpen i köket plus att
hon gillade att den påminde om deras första tid tillsammans. Tystnaden lade sig
runt henne och solen började sakta men säkert försvinna, hon såg sig omkring i
sitt kök. Färgvalet hade varit lite galet men hon älskade det, de vita
högblanka skåpen och rostfria bänkarna. Hon lät handen glida över matbordet som
det hade tagit en sådan faslig tid att bestämma sig för. Ett matbord som skulle
rymma hela deras stora familj de ville ha. Hennes hand gled över på den mjuka
duken av linne och stannade framför vasen med lila tulpaner. Dom såg trötta ut,
där dom hängde nerför vasens kant. Hon borde snitta om dom och byta vatten, men
hon orkade inte hon kände sig med ens så väldigt trött. Det brände bakom
ögonlocken och hon lät sorgen skölja över henne . Tårarna rann längs hennes
kinder och hon lade ansiktet i händerna. Hennes kropp kämpade emot de krampande
snyftningarna men hon kunde inte stoppa det.
Hon vet inte hur länge hon hade suttit där,
snyftandes vid matbordet men plötsligt var det mörkt i köket. Grannbarnen
hördes inte längre men klockan bakom henne tickade fortfarande på. Hon reste
sig mödosamt upp för att hämta en näsduk, kroppen kändes tung och ögonen
svullna. När hon gick tillbaka till bordet för att trycka på mobilen och stirra
på den tomma skärmen hörde hon ett välbekant ljud och hennes hjärta hoppade till.
Nycklar som vreds om och ytterdörren som öppnades.
Gestaltning 4
Jag vaknade till efter
en lång natt av drömmar. Solen sken in mellan gardinerna och jag kände mig
bländad redan innan jag öppnade ögonen. Min kropp protesterade mot mina försök
att vakna, joggingturen igår gjorde sig påmind. Kudden kändes så skön mot
kinden men jag bestämde mig för att det var dags starta dagen. Mina fötter
möttes av ett kyligt parkettgolv så fötterna fick snabbt krypa ner i ett par
tofflor, med morgonrocken på drog jag isär gardinerna och tittade ut. Solen
sken över äppelträden och in i sovrummet. Jag vände mig om och såg ut över mitt
pastellfärgade rum. Synen av grönt och rosa gjorde mig glad. Det fanns en
period i mitt liv där ingen annan färg än svart var välkommen och jag hellre
skulle döda ett marsvin än att sätta på mig något rosa. Men den Emma är borta,
tänkte jag för mig själv.
Jag tog mig ner för trappen och lyfte upp den
vita pälshögen som låg ihoprullad på ena trappsteget, den pep till i protest
men infann sig snabbt i att bli kliad i min famn. God morgon Katten, sa jag
högt. Jag satte ner henne och hon sprang
genast i förväg in i köket och hoppade upp på bordet och såg ut genom fönstret.
En domherre kom flygandes och satte sig på fönsterbrädan, Katten stelnade till
och tassarna började genast dansa över glaset. Under tiden som kaffet puttrade
i bryggaren öppnade jag dörren för att hämta in morgontidningen. Även om
dagarna var varma var det fortfarande kyliga morgnar och jag rös lite där jag
gick på grusgången som ledde till brevlådan. Det knastrade under mina tofflor
och jag njöt av fågelkvittret som hördes från mina äppelträd. Mina äppelträd,
tänkte jag, bara mina. Jag kommer kunna göra hur mycket äppelpaj som helst i
höst, konstaterade jag förnöjt. Jag öppnade den låga rostiga grinden och tog
tag i tidningen, jag stannade till och såg mot mitt hus innan jag fortsatte in.
Det här huset, som mest såg ut som en liten låda med sliten gul finish och
sneda fönsterluckor, hade en fantastisk tomt och det var bara mitt. Jag var
stolt över att jag hade lyckats betala allt själv och inte behövt tagit något
lån eller be någon annan om hjälp. Det var inte huset i sig som lockade mig
mest utan mer den fantastiska tomten, stor och yvig med äppelträd,
hallonbuskar, krusbärsbuskar och de fantastiska körsbärsträden som kantade
grusgången. Jag hade suttit ute i flera timmar och bara beundrat träden första
gången jag såg de blomma. Huset som jag först hade tänkt renovera upp, fick stå
kvar som det var för det påminde mig om mig själv. Inte som alla andra, lite
skadad men med en fin insida. En rörelse fick mig att se mot fönstret. Katten
höll fortfarande och förgäves på att jaga domherren genom glaset. Hon hade dykt
upp hos mig en dag bara, Katten. Jag hade gett henne lite mat och sen var det
kört. Hon trivdes i mitt hem och jag trivdes med hennes sällskap, det fanns
alltid någon där för mig, jag kände mig aldrig ensam. Väl inne i köket satte
jag mig vid bordet med en kopp kaffe och slog upp tidningen. Jag ögnade mest
igenom alla artiklar med målet att komma till kultur delen men en specifik
artikel fångade mitt intresse. Det var ett hus någonstans i Sydamerika som hade
sugits ner i marken, ett höghus som bara hade försvunnit i ett stort svart hål.
Vilket hemskt öde, tänkte jag för mig själv, hoppas de dog snabbt de som var
hemma. Tidningen prasslade när jag vände blad och jag hörde åskan mullra
utanför. Åska? Det var fortfarande strålande sol. Jag måste ha inbillat mig.
Ögonen sökte sig neråt mot tidningen igen när jag lyfte huvudet ännu en gång.
Där var ljudet igen. Jag tittade ut genom fönstret och insåg att domherren var
borta. Katten satt som förstenad på bordet och tittade på mig med stora ögon.
Jag reste mig och öppnade fönstret på glänt, det var alldeles tyst ute. Lite
för tyst. Inte ett fågelkvitter hördes. Jag hoppade till när Katten bestämde
sig för att störta ut från köket, ett tag tänkte jag följa efter och se vart
hon tog vägen men något annat fångade min uppmärksamhet. Kaffekoppen. Den
skakade till. Jag lade handen på bordet och kände darrningarna som steg från
bordet igenom min hand. Mitt hjärta började bulta lite hårdare. Vad är det som
händer? Plötsligt var åskan rakt över mig och med ett öronbedövande dån vände
jorden ut och in på sig själv. Hela huset skakade och jag drogs ner mot golvet,
en ilande smärta gick från axeln ut i nacken men jag hade inte tid att känna
efter. Skåpdörrar öppnades och tallrikar, glas och bestick for ut, jag lade
armarna över huvudet och försökte skydda mig, något vasst föll tungt mot min
kropp och jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av chock. Vad är det
som händer? Allt skakade och huset krumbuktade under mig som en vildhäst. Mina
tavlor och fotografier åkte ner från väggarna och min gamla sekretär föll åt
sidan med ett brak. Jag såg skärvorna av kaffekoppen studsa upp och ner på
golvet nära mitt ansikte när ett dån steg från marken. Med ett gnissel hade en
spricka bildats i bortre väggen och den växte snabbt ner mot golvet. Jag kunde
skymta trädgården igenom sprickan. Den var säkert en halvmeter i bredd och
växte sig större och längre ner på golvet. Jag måste ut! Jag måste ut härifrån!
Med alla krafter jag lyckades uppbåda hävde jag mig upp från golvet så att jag
stod upp men att försöka stå stadigt på ett golv som skakade sönder var
omöjligt. Medans jag sprang så gott jag kunde mot ytterdörren gjorde jag mitt
bästa för att inte bli träffad av något flygande föremål. När jag tagit mig ut
till hallen fick en rörelse uppe i trappan från andra våningen mig att se uppåt.
En byrå var på väg ner för trappan och i panik kastade jag mig åt sidan men
hann inte väja. Byrån träffade mig med full kraft och klämde in mig mot
ytterdörren. Omtumlad försökte jag avgöra om jag fortfarande levde. Byrån var
tung och en molande värk spred sig från båda benen. Jag satt fast! Runt omkring
mig härjade ett krig och mitt hem var i uppror. Jag måste ut. Jag tryckte ifrån
och lyckades vrida armen så pass att jag kunde nå handtaget, med ett ryck flög jag
ut på grusgången. Sen sprang jag. Med andan i halsen tog jag mig till där
brevlådan varit för en kvart sedan, grinden hängde på sned och livrädd vände mig
om. Med ett brak slukades mitt hus av marken. Det var ett ljud jag aldrig hört
förr och aldrig mer skulle vilja höra men för alltid skulle minnas. Mitt hus!
Allt blev lugnt. Marken slutade skaka och det enda som hördes var jorden som
långt därnere tuggade sönder mitt hus. Sen tystnade det. Jag satte mig ner på
grusgången och andades tungt. Jag kunde inte tro det som alldeles nyss hade
hänt. Men sen kände jag smärtan i min kropp. Jag såg ner på mina ben, stora
röda bulor hade redan bildats på mina smalben och min högra fot var dubbelt så
stor som den vänstra. Min ena arm blödde från ett skärsår och min vita
morgonrock var smutsig. Jag tog mig för huvudet och tyckte att det kändes helt.
Jag satt sådär en stund men reste mig med ett ryck. Jag hade glömt smärtan. Min
katt! Jag började springa så gott det gick mot det stället mitt hus stått på
för ett par minuter sen och skrek högt. Min katt! Herrgud min katt! Hjälp!
Hjälp mig! Paniken kom rusandes och jag började snyfta högt. Jag sjönk ner vid
kanten av den enorma sprickan. Den mätte säkert fem-sex meter på bredaste
stället. Jag tittade ner. Jag förväntade mig en botten där jag skulle se
spillrorna av huset. Bräder och fotografier, delarna av min sekretär och min
döda katt. Men jag möttes av ett stort… Ingenting. Det fanns inget där, det var bara ett stort
mörker. Ett hål. Jag kunde inte se något. Chockad stirrade jag ner i hålet som
att jag förväntade mig att huset skulle dyka upp där någonstans. Ett ljud fick
mig att vända mig. Jag såg inget, bara det som var kvar av min tomt. Några
buskar och ett vält träd. Där var ljudet igen! Jag smög mig bort till en
överlevande krusbärsbuske och där, platt som en panka, låg Katten! Hon stirrade
på mig med stora ögon och hennes vita mjuka päls var lerig och tufsig. Sakta
sträckte jag fram händerna och tog tag i henne innan hon hann springa iväg
igen. Med ett stadigt tag om hennes stela kropp tryckte jag ner henne i min
morgon rock och drog åt skärpet. Jag täckte över hennes ansikte, ett minne påminde
mig om att djur blir lugna av att inte kunna se. Med en sista blick mot hålet
vände jag mig tillslut om och började på darriga onda ben gå därifrån. Ett steg
i taget Emma, tänkte jag, ett steg i taget.
Texter tillhör: Alexandra Ephrem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar