söndag 6 maj 2012

Skrivarkurs

Sedan Februari i år har jag gått en skrivkurs på distans via Skrivarakademin. Den har gått ut på att främst hitta sitt eget språk men även att få lite hjälp på traven med att bygga upp en text. Scener, karaktärer, de fyra sinnena, miljöbeskrivning, att bygga ett rum och så vidare. Dessa har vi lagt upp i ett forum och även delats in i responsgrupper. Alla har fått ta del av ens egen text och gett respons, positiv och negativ. Efter lite påtryckning tänker jag lägga ut lite texter här. Även om det inte är några publicerade och i många avseenden inte särskilt professionella texter vill jag inte att de ska kopieras någonstans. Om du råkat snubbla in här av någon anledning så var snäll att respektera det.


Här kommer första texten, den här var en utav de första jag skrev. Vi fick några lättare övningar att skriva om våran väg hem, i olika genrer.


Text 1, Egen stil



Skrivövning – På väg hem/Egen stil
  Hon lutade sig mot disken, varm och trött. Luftkonditioneringen hade gått sönder på morgonen och efter en hel dag med kunder som strömmat in och ut var det varmare än någonsin. Reparatören hade kommit efter stängning men hon kände sig inte orolig, inte när hennes schäfer Athos var med. Hon funderade ett tag på om det var dumt av henne att lägga så mycket tillit på en hund men kom fram till att en hund är bättre en ett larm. Särskilt en hund som Athos, stor och kraftig men snäll som ett lamm, trots det satte han skräck i många enbart med sin storlek och hon visste att han skulle kämpa för henne bara hon bad om det. Det hade han gjort förr. Med ett litet rop meddelade reparatören att han var klar och hon log och tackade medans hon snabbt kopplade Athos och tog sin väska och gick ut. Efter att hon larmat och låst ordentligt vände hon sig äntligen om mot gatan och insåg att hon inte varit ute på hela dagen. Hon hade helt enkelt inte hunnit, Athos kunde inte dölja sin förtjusning över att vara utomhus och hade visst glömt sin storlek när han hoppade upp och ner på stället och gläfste som en valp. ”Ja, ja. Lugna ner dig.” sa hon snabbt, medveten om blickarna hon fick. Hon bestämde sig för att ta den långa vägen hem så hon kunde släppa honom i parken. Det var en ljummen sommarkväll och stadens alla lukter och ljud slog emot henne. Bilar som trängdes, folk som pratade, skratt som ekade, avgaser som blandades med svett, kaffe och cigarettrök. Hon älskade allt det här, att strosa hem längs med gatorna och se vad folk hittade på de få varma dagarna som kom. Kompisar som samlas runt små bord med allt för mycket kaffe och allt för mycket skvaller. Bord som trängs med cyklar, barnvagnar och fotgängare. Medans hon svängde in runt hörnet och var på väg förbi silversmeden mindes hon hur hon själv brukade sitta där, runt de trånga borden tjuvrökandes och drickandes öl hon inte var tillräckligt gammal för att få beställa in. Skvallret med kompisarna, problemen som var dem övermäktiga. Hon mindes och log åt sig själv. ”Det är fantastiskt att vara tonåring” tänkte hon ”de vet inte hur bra de har det”.  Hon stannade till för att se in lite i silversmedens skyltfönster för att sukta lite efter cocktail ringen som låg där alldeles ensam och fortfarande osåld. Det tog emot att gå in och köpa den, det kändes onödigt med tanke på att hon hade en egen guldsmedsbutik, men det var nästan så att den här var värd det. Hon bet sig lite i läppen och kände otåliga ryck i kopplet så hon släppte tanken på ringen och gick med raska steg framåt. Athos verkade nöjd för han återtog sitt sniffande och vattnande av lyktstolpar med viftande svans. Istället för att gå förbi mataffären valde hon att svänga av till vänster och upp mot parken. Athos var inte världens smartaste schäfer hon träffat, rasen till trots, men han visste precis vart den här vägen ledde, han visade det tydligt med att vifta på svansen och dra i kopplet. Den lilla gångstigen upp mot parken var läskig på kvällen men fin på dagen kantad av yviga buskar som svajade lätt när hon gick förbi. Det doftade sommar. Det började bli lite kyligare men efter att ha varit instängd med en luftkonditionering som inte fungerade var hon nöjd med det. Det kändes skönt och hon blev lite piggare. Efter att ha kastat ett snabbt öga runt omkring sig kunde hon konstatera att den här delen av parken var tom så hon kopplade loss Athos och lät honom springa fritt. Hon visste att en lös schäfer gjorde folk nervösa så hon höll sig ofta på sin kant i parken. Just den här platsen var hennes personliga favorit, en svagt sluttande grönklädd backe kantad av gamla ekar, stora och stolta och buskar i en salig blandning. Hon visste inte namnen på alla växter men syrenen var inte svår att känna igen och inte heller jasminen eller rosenbuskarna. Vackert var det hur som helst, försommaren var helt klart hennes favorit. Hon tog upp en pinne och kastade till den förväntansfulla Athos som stirrade på henne. Han sköt iväg efter den och hon njöt av att titta på honom springa, hur musklerna spelade under pälsen och fokuseringen han hade. De snäva svängarna som gjorde att gräset flög runt hans tassar. Hon hörde röster bakom sig, en kvinna som skrattade och ett barn som pratade högt och bestämde sig för att koppla Athos, med ett kort kommando kom han farandes och satte sig vid henne. ”Duktig pojke”, sa hon högt innan de gick vidare igenom parken, det var mer folk här än vad hon insett. Familjer som hade picknick, barn som sprang runt och lekte, hundar som skällde och ungdomar som grillade och söp till. Hon lämnade parken och promenerade ut på gatorna igen med doften av grillat kött i näsan och hennes mage påminde henne om hur hungrig hon faktiskt var så hon stegade helt enkelt iväg med Athos hack i häl mot mataffären. När hon rundade ett hörn gick hon rakt på en man. Smällen kom så plötsligt att hon backade två steg rakt på Athos snubblade och ramlade baklänges över hunden. Tumult uppstod och hon visste inte riktigt vad som var upp eller ned. Hennes ena skinka hade fått sig en rejäl smäll och den bultade oroväckande. ”Förlåt, förlåt!”, var allt hon kunde få fram mellan stånk och stön. Mannen hon kolliderat med stämde in i hennes förlåt medans han hjälpte henne upp. ”Nej, nej det var mitt fel. Jag borde sett mig för, jag ber verkligen om ursäkt!”, han böjde sig fram för att hjälpa henne upp från marken, hennes skinka kändes avdomnad och kvällssolen bländade henne. Kisande tittade hon upp på honom, hans yviga mörka hår, de bruna ögonen och den förvånade minen. Han hade hejdat sig i sin rörelse och stod böjd över henne. Nu kände hon igen honom. ”Men vad fan, inte du…”, tänkte hon samtidigt som Athos slickade henne i ansiktet. Med en rörelse för att mota bort hunden sa hon gällt ”Hej! Jag, erm, visste inte att du var hemma. Kul! Jätte kul! Att du är hemma alltså…”, hon hejdade sig innan svamlet fortsatte och hennes hjärta slog så hårt att hon var säker på att hela staden hörde det. I alla fall hela parken. Sen insåg hon hur fånig hon måste se ut och började kämpa för att komma upp. Den blåslagna skinkan gjorde sig påmind och hon stönade av smärta och ansträngning. Mannen ryckte till och hjälpte henne att resa sig sista biten, hans händer kändes sträva mot hennes och på vägen upp kände hon hans doft. Minnena slog emot henne som en käftsmäll och helt plötsligt fick hon ont i magen. Med en snabb blick på honom böjde hon sig ner så gott det gick och tog tag i Athos koppel. Hans läppar rörde sig som att de försökte säga något men inget ljud kom fram, han tittade bara på henne med en besvärad min. Med en glömd hunger och smärtan i magen haltade hon därifrån. Hon sa inte hej då eller vände sig om. Hon hade aldrig känt sig så tafatt och dum i hela sitt liv. Borta var den fina sommardagen och dofterna från parken. Allt hon kände nu var en sur doft av ångest som kröp närmare. ”Fan ta dig”, tänkte hon tyst.

Text 2, Absurd stil
På väg hem – Absurd stil

  Hennes hund och hon var på väg hem. Trottoaren spelade under hennes fötter och hon njöt av stadens alla dofter och ljud. Det var fullsatt på alla uteserveringar och dofter av kaffe blandades med svett, avgaser och cigarettrök. Hon fördrog kaffet. Hennes hund gick stadigt och lugnt bakom henne, ett helt liv i storstaden hade gjort honom immun mot det mesta. Hon gick sin vanliga väg och skulle precis runda hörnet och gå förbi silversmedens butik och troligtvis stanna och titta vad som låg i skyltfönstret. Så som hon alltid gjorde. Men där fanns inget hörn. Hon stannade av förvåning och stirrade rakt in i en stenbeklädd vägg. Vad tusan nu då? Hade hon i sin iver att komma hem gått fel? Hon backade lite och tittade upp. Ett lägenhetshus, precis som de flesta här i kvarteret förutom att det borde ligga en gata rakt igenom… Hon tittade ner mot Athos som i sin tur tittade på henne med ögon som frågade varför de inte fortsatte gå. Han hade ju en stolpe att lukta på. Hon bestämde sig för att hon gått fel och började gå tillbaka till sitt jobb, hon måste ha gått åt fel håll. Vänster istället för höger. När hon gick förbi uteserveringen till Black Coffe insåg hon att hon inte alls gått fel. Hon har helt enkelt försökt svänga av för tidigt där borta. Ja det är klart, jisses vad trött hon måste vara idag. ”Ingen löpning för Athos ikväll” tänkte hon och vände sig om ytterligare en gång och började gå ”det får bli en lugn promenad och rakt i säng”. När hon kom tillbaka dit hon stannat först fortsatte hon med en misstänkt blick på stenhuset som tillsynes växt fram under en natt. Vad fint det såg ut, inte alls som det övriga husen bredvid med trasiga fasader och slitna fönster. Vad underligt att hon inte hade sett det förut. Med ett tyst ryck på axlarna gick hon vidare med Athos i släptåg. Han verkade inte alls bekymrad tänkte hon när hon tittade på honom. Nu såg hon tvärgatan lite längre fram och skyndade på stegen, tröttheten började övermanna henne och hon kände sig mest lättad över att hon inte blivit galen. Hon såg ner i marken och svängde av och gick rakt in i en vägg. ”Aj, vad fan!” sa hon högljutt och höll sig över pannan. Hon hade gått rakt in i en stenvägg. Med stora ögon och en hand för pannan backade hon några steg och såg uppåt. Det var ett till lägenhetshus, av vad hon kunde döma ett likadant hon gått in i lite längre bort. Hon tittade sig omkring och kunde inte se den tvärgata hon så säkert stegat in på. Hon gick försiktigt fram mot huset och lade en hand på den skrovliga fasaden, den kändes varm mot handflatan. Med handen som låg kvar mot väggen började hon försiktigt röra sig framåt och efter att ha gått fram och tillbaka framför huset kunde hon konstatera att det inte fanns någon öppning någonstans. Ingen gata alls. Hon strök med handen över pannan som fortfarande gjorde lite ont och tittade in i porten framför henne när dörren öppnades och en man steg ut. Han stannade och tittade på henne. ”Behöver du hjälp med något?” sa han försiktigt medans dörren slog igen bakom honom. Hon stirrade på honom en kort stund och när han gjorde en ansats att gå vidare sa hon ”Jo… Jag tänkte… Alltså ska det inte ligga en tvärgata här? Med en silversmed… Och en bilskola…”. Hon tystnade när hon insåg hur dumt det lät men mannen log och svarade ”Jo men den ligger lite längre fram” och pekade. Och där såg hon den ju. Svängde in mot vänster precis som den skulle, kanske 500 meter fram bara. Så dum hon kände sig. ”Vad dum jag känner mig” sa hon högt till mannen. Med ett tack vände hon sig om och med Athos i släptåg började hon gå mot tvärgatan igen.

Text 3, Skräck
Skrivövning/På väg hem - Skräck
  Snön knarrade under hennes fötter där hon och hennes hund gick på trottoaren. Kylan trängde in genom hennes jeans och den isande vinden som slog mot hennes ansikte fick henne att dra jackan ännu tätare om sig. Hon hoppades att hennes hund frös lika mycket som hon och skyndade sig på. Dom rundade hörnet in på gatan där silversmeden låg. Hon visste att hon skulle få ångra det men hon kunde inte låta bli att stanna och trotsa kylan. Hon tittade in i det mörka skyltfönstret och beundrade den fina cocktail ringen som låg där. Plötsligt vände hon sig om. Var det någon där? Hon såg ingen och mörkret runt gatlyktorna låg tung trots det svaga skenet från lägenheterna runt i kring. Plötsligt insåg hon vad stilla allting var. Vart var alla människor? Hon hörde ingenting längre, endast vinden med sitt envisa tjutande. ”Kom nu Athos” viskade hon fram och med kalla ben fortsatte de framåt. Ett plötsligt ryck i kopplet fick henne att tvärstanna, hon tittade ner mot hunden som med stel kropp stirrade in i en svart gränd. ”Vad gör du? Kom nu då.” försökte hon uppmuntrande. Nervositeten började sprida sig och vinden blåste henne i ansiktet, hon kände inte längre sina tår. De tomma gatorna började kännas fientliga och förgäves drog hon i Athos koppel. Hundens tunga kropp stod orörlig och med sin kraftigaste stämma försökte hon igen ”Athos kom!” plötsligt började han morra, djupt nerifrån magen. Släpande steg hördes plötsligt från den svarta gränden och hon stelnade till. ”Hallå?” försökte hon försiktigt men fick inget svar. Stegen kom närmare och Athos började backa mot henne, kröp ihop och lade svansen mellan benen. Till hennes förvåning började hunden darra och gny och skräcken tog plötsligt tag i henne. Det var ju en schäfer hon hade, en stor stark best som hon alltid kände sig trygg med. Ett plötsligt ljud fick henne att titta upp och då såg hon det, det som klev ut ur gränden. Gatlyktan en bit därifrån spred tillräckligt med ljus för att hon skulle få en skymt av det. Det gurglade i ett försök att andas och stanken som steg trots kylan fick det att vändas i magen på henne. ”Herregud vad är det där?!” tänkte hon men frågan fick inget svar för hon släppte helt enkelt kopplet och vände sig om och sprang. Sprang med andan i halsen och skriket som aldrig kom. Sprang med tår som inte kändes och vinden som slog mot hennes ansikte. Hon såg ingenting längre, inte matbutiken, inte bilskolan, inte antikbutiken. Allt hon såg var det som stigit upp från gränden och lukten som hängde sig kvar i hennes näsa och mage. När hennes port gjorde sig synlig började hon sakta ner och hon hörde Athos tunga steg bakom sig och hon var tvungen att stanna för att se att han var okej. Hon andades tungt och det knep i bröstet på henne, vad svårt det var att andas. Hon kände något mot sitt ben och vände sig om för att omfamna sin hund i ett försök att få tröst. Men det var inte Athos som stod bakom henne.

Texter tillhör: Alexandra Ephrem


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar